.

Hej! jag och Emil vaknade jääättesent idag, halv två närmare bestämt. Ångest! Hela dagen har jag pluggatt körkortsteori, ligger lite efter i det så nu jävlar måste jag skärpa mig. Det är ju de många gör fel när dom ska ta körkort, att dom bara fokuserar på själva körningen och skjuter upp teorin till dagen före provet, vill verkligen inte att det ska hända mig.

 

Angående en annan sak. Boende. Det börjar bli lite kritiskt nu, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Flytta hem till morsan= en mycket tillfällig lösning som innebär massor av bråk samt noll rutin. Låter inte särskilt lockande. Bo med kompisen i Porsön, där alla mina saker är= Funkar inte. Vi stör varandra väldigt mycket och det funkar bara inte. Ska hämta mina grejer så snart som möjligt. Bo hos Emil som jag har gjort i nån månad nu= känns jävligt taksigt mot hans föräldrar. Emils pappa är sjuk och behöver lugn och ro omkring sig. Det är inte deras fel att jag "inte har något hem".

 

Så vad gör man. Jag står tvåa på en lägenhet i Öjebyn. vi ska åka och titta på den snart och OM vi får den så tar vi den. Den är stor och billig, men läget är inte det roligaste. Däremot så får vi flytta in i den snart om vi får den, första december för att vara exakt och det är lätt att pendla både till piteå och luleå om man bor i Öjebyn. Det känns som att det bra väger tyngre än det dåliga och man måste ju prova på saker. såååå :)

 

Hur jag gör med mitt gymkort om jag får lägenheten vet jag inte. Fan, vill inte säga upp det, älskar mitt gym... åååh det är jobbigt att bli vuxen..

 

Menmen, jag ska bara ta mitt körkort sen är jag FRI. Längtar!!

 

Som jag har nämt tidigare så har jag problem med mina trumhinnor. Efter några öronimflamationer som jag hade som liten så har jag haft ett ständigt krasselljud i mina öron, något som stundvis har varit otroligt jobbigt och påfrestande, speciellt när jag vart förkyld. I vanliga fall har det varit överkomligt, det har liksom blivit en del av mig. Men så fort jag har blivit minsta förkyld ökade problemen jättemycket, det lät högre och mycket. mycket mer. tilloch med andra kunde höra dom om dom lyssnade mot mitt huvud, och då hörde dom inte ens en bråkdel av det jag hörde i skallen. Det allra värsta för mig med att bli förkyld har aldrig varit att det är jobbigt att hosta eller så, utan jag har alltid vetat att mina trumhinnor kommer leva ett eget jävla liv som innebär svårt att sova delux.

 

Även min balans har påverkats av detta, jag har svårt att stå still rakt upprätt, jag har lät för att bara tippa och jag lutar mig ofta mot väggar och sånt istället för att stå själv.

 

Jag har pga. detta haft svårt att koncentrara mig och uppfatta vad folk sagt, för mitt i deras meningar har jag hört KRASCH KRASCH. Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sagt "va??" pga. det.

 

I alla år har folk sagt till mig att "det går över", "du är påväg att bli sjuk, ta på en mössa så löser allt sig" yada yada. Tillslut blev jag trött på att ränna till skolsystern för det enda hon hade att säga var att jag inbillar mig. (din jävla kossa)

 

Så jag har gått år ut och år in och trott att det är som vanlig tinnitus, något som inte går att göra något åt.

 

Varje gång jag har blivit förkyld har jag lovat mig själv dyrt och heligt att när jag blir frisk så måste jag kolla upp det här. Men ni vet hur det är, saker blir lite bättre och man skjuter på det.

 

Förra veckan blev jag trött på mig själv, trött på att jag bara skjuter upp saker och ting. Saker som gör mig illa. Så jag ringde till vårdcentralen och fick en tid, en vecka senare.

 

Idag var det dags. Jag for dit utan några som helst förhoppningar på att det gick att rätta till, utan jag ville mest ha det svart på vitt, att det var något jag skulle tvingas acceptera och leva med. Det var ju de alla hade lärt mig hittills.

 

Doktorn kikade i mina öron och såg snabbt att mina trumhinnor gick inåt iställer för utåt. Jag höll på att pinka på mig, han såg vad felet var! Ni anar inte känslan av att tillslut få bekräftelse, nån som säger annat än att det är inbillning.

 

Jag förstod inte så mycket av det han beskrev. Men mycket riktigt så berodde det på att jag hade haft öroninflamation som liten. Han berättade att eftersom den går inåt isället för utåt så bildad det ett undertryck i örontrumpeten, och det är därför det krasslar. Detta + att jag har.. eh få se nu.. Trånga gångar mellan näsan och öronen , vilket inte gör saken bättre. Han upptäckte även att jag har en polyp i vänsta näsgång, och den jävlen har troligtvis suttit där och ruttnat i flera år och gjort att jag har haft lite svårare att andas genom näsan (andas alltid genom munnen, förstår varför nu) Snott luktsinne har den också gjort men det gör inget eftersom den enda lukt jag i princip är i kontakt med är Emils fisar och dom vill man känna av så lite som möjligt :) läs mer om polyper här , orkar inte förklara vad det är för jag vet knappt själv :)

 

Behandling då. JA, för det går nämligen att behandla. Höll på att börja grina när han berättade de. Den är så enkel som att jag ska knarka kortisonspray i några månader, och det ska då behandla både polypen och mina ihopsjunkna trumhinnor. Blir det inte bättre så kanske det blir tal om operation men förhoppningsvis så ska det inte behövas.

 

Min glädje går inte att beskriva, jag är SÅ GLAD över att det finns en behandling, för jag trodde verkligen inte det. Samtidigt är jag såklart bitter. Tanken av att jag har gått i alla år med detta problem, som har påverkat mig så pass mycket som det faktiskt har gjort, när det fanns en så enkel lösning på det, men som jag inte fick ta del av eftersom ingen vuxen trodde mig. Tvi dom.

 

Men jag är så glad så ni anar inte. Nu kan jag bara vänta och hoppas på resultat. Är nästan lite rädd. Hur låter världen utan krassel i skallen? Det känns nästan lite kusligt men jag antar , att om jag kunde vänja mig vid ett liv med krassel, så kan jag även lära mig ett liv utan. Jag längtar!

 

Imorgon ska vi fira halloween i piteå. ser så mycket fram emot att supa skallen av mig med träffa min favvotjej Sofie♥  Halloween är typ det roligaste jag vet, av alla högtider på åter så är halloween men absoluta favorit.

 

Men iår känner jag mig så himla otaggad på att klä ut mig. Mina kläder suger och jag har knappt bestämt mig för vad jag ska vara så jag funderar på att bara vara mig själv. Oppa becca style, liksom.

 

jag har två alternativ när det kommer till utklädnader. Antingen är jag lilla my med en för mörk röd klänning och orange hår (vilket jag inte alls kommer känna mig fin eller bekväm i) eller så ska jag vara en french maid med ett förkläde som jag måste sy själv ( kan ju inte påstå att jag är invigd i syvärlden.)

 

 

eller så är jag bara mig själv somsagt. Det är de jag känner för allra mest faktiskt..

 

 

Min syn på religion då..  För det allra första så tycker jag att det är jätteviktigt att man inte blandar ihop RELIGION och ETNISK BAKGRUNG. Bara för att jag är svensk betyder det inte att jag är kristen, och bara för att hen är från irak så betyder det inte att den är muslim. Det stämmer kanske, men det är inget man ska ta för givet.

 

Och för det andra så ser jag religion som något personligt och något man ska ha respekt för. (okej, så länge det itne är sjuka sekter med sexuellt utnyttjande på barn osv, vilken frisk människa tycker sånt är okej liksom.. )

 

Jag personligen är ateist, men jag tycker att religion och sekter är väldigt intressant och det är något jag ständigt vill lära mig mer om. Om jag har tillfälle för det så brukar jag till exempel läsa bibeln, inte för att JAG tror på det som står, utan för att jag vill skaffa mig mer förståelse till varför dom troende tror på det, För att se det som fakta samt för att bygga min egna tolkning och uppfattning.

 

Något som jag tror är viktigt när man pratar om religion är förståelse. En sak som religösa människor brukar uppskatta med mig är att jag vågar fråga, och jag vågar prata om det. Jag tror att många är rädda för att bli "påhoppade" så fort dom visar intresse av att lära sig.

 

Så länge folk kan förklara sin tro, vad dom tror och står för och varför så ser jag inget fel i det. Jag kan absolut förstå varför Jehovas vittnen väljer döden framför att ta emot någon annans blod, och jag kan absolut förstå varför muslimska kvinnor bär slöja.

 

Något jag däremot inte köper det är dom som bara påstår sig tro men inte kan förklara varför. Tex. muslimer som inte vet varför dom inte äter fläsk-kött, utan bara svarar "för att så är det". Frågan kvarstår: VARFÖR äter du inte fläsk? om ni förstår vad jag menar.

 

Jag tycker att antingen så är man troende eller så är man inte det. Det finns inget mellanting.

 

Något som jag är emot är hur folk missbrukar kyrkan och korset. Kyrkan är en plats för kristna, låt dom ha den för sig själva. Jag tycker att det är rent ut sagt fult gjort att gifta sig i kyrkan om man inte är troende, och korset är en symbol för kristendomen, inte ett fränt tryck på ett linne eller moderna örhängen.

 

:)

 

 

 

 

Så jag alltså.. haha

Min syn på droger är kort sagt: knark är bajs. Jag avskyr droger och tar avstånd från alla som sysslar med sånt. Mina principer är att knark endast, absolut endast för med sig dåliga saker och det är något man ska passa sig jävligt noga för.

 

jag förstår att det skriker dubbelmoral om mig, men min syn på alkohol är inte alls i nivå med synen på droger. Jag tycker att det är helt okej att dricka alkohol, så länge man inte blir en jävla douchebag och beter sig som ett svin. Det är INTE okej att använa alkoholen som ursäkt för snedsteg och griseri.

 

Däremot så tycker jag att man ska dricka med måtta och inte jämt söka anledningar till att dricka. Alkohol är precis som droger skadligt för kroppen, och man ska vara snäll mot sin kropp.

 

Det värsta jag vet när det gäller alkohol, det är inte dom som super sig redlösa varje helg, utan det är vardagsalkoholisterna som alltid sitter hemma i sin ensamhet och pimplar i sig öl/cider what ever. Snälla, ta tag i era liv, ni är värda så mycket mer än att sitta och supa i er ensamhet. Slösa inte bort era liv på att må dåligt!

 

Idag är jag så mycket starkare, ingen kan blåsa omkull mig nu.

Jag formar om frågan lite: vars jag TROR att jag är om 10 år.

 

Om tio år är jag gammal, 30 år. Förhoppningsvis har jag utbildat mig till något och har ett jobb där jag kämpar för andras rättigheter. Kanske jobbar jag på rädda barnen eller inom röda korset, eller så är jag kanske ute på krisdrabbade områden, kanske som brandman. Jag hoppas iaf att vid denna tid att mitt liv går ut på att göra andras liv bättre.

 

Jag hoppas att jag vid 30 år är frisk och lycklig, även att min familj är det och att inget traumatiskt händer under tiden. Jag hoppas att jag njuter av livet och har en stark personlighet.

 

Jag hoppas att jag har barn vid den här åldern och att jag är lyckligt kär och att jag och min bättre hälft bor i ett stort, fult kråkslott med massor av torn och knasiga vinklar.

 

Kanske, kanske kommer jag inte hinna få några egna barn, eftersom vi har livmoderhalscancer i släkten.

 

Eller så får jag kanske tvillingar, eftersom även det finns i släkten.

 

Kanske bor jag inte kvar i sverige, och kanske är jag en flyttfågel som inte har något riktigt hem. Men om jag gissar så tror jag att jag bor i södra sverige, i mina drömmars stad. Vilken det är , det återstår att se.

 

Egentligen så spelar det inte så stor roll vars jag hamnar, så länge jag har min familj och dom jag genuint älskar nära mig.

 

Fast å andra sidan så är jag en ensamvarg, så vad som helst kan egentligen hända.

 

Och om jag känner min magkänsla rätt så kommer jag nog inte bli så mycket äldre heller, eftersom jag länge har känt på mig att jag kommer dö ung. Jag kan ha helt fel, och jag hoppas att jag har helt fel, men en magkänsla är alltid en magkänlsa

 

Ungefär så tror jag att mitt liv ser ut om 10 år

 

Idag har jag förlorat hela TVÅ oskulder, snart tre till och med!!

 

För det första så hade jag min första körlektion idag, och det var alltså första gången som jag körde bil. lektionen gick skitbra! Tycker att det inte alls är så svårt som jag trodde att köra bil och min körlärare har en förmåga att lära ut som skänkt från ovan, känns jättebra att köra med han.

 

Sen, oskuld nummer två är att jag har varit på mitt livs första zumbapass. Det var super-roligt men ganska svårt faktiskt, men ge mig några fler pass så sitter det nog! Som tur är så har jag dansat i många år, men jag har också haft många års uppehåll men lite satt iaf kvar. :)

 

Oskuld nummer tre är att Emil håller på att installera sims 2 åt mig. Det pirrar i hela kroppen typ, älskar sims ett! tidigare när jag bodde hemma så försökte jag installera sims 1 på min stenåldersdator men den kraschade, poff sa det.. Hehe. Tidigare , för några år sedan när jag spelade sims 1 så brukade jag göra gubbar som föreställde folk jag inte gillade, sen såg jag till att dom dog. Mogen flicka_92 ;)

 

 

Idag har varit en jävligt bra dag! imorgon blir det jobb i fiskdisken, det är skaldjursfest där så passa på att köp skaldjur från mig vettja! Sen så säljer dom förstklassig löjrom, med samma leverantör som kungahuset har, inte illa va? 1300 kr/kg kostar det :):) //mvh smygreklam

Min jakt efter den perfekta svarta vardagsklänningen fortsätter. Igår tog jag hjälp av Hanna på en snabbvisit i smedjan. Någon svart klänning som faller mig i smaken verkar inte existera, däremot hittade jag två andra, en grå på lindex (som jag inte köpte) och en vinröd på vila (som jag köpte)

 

Den är typ finast i världen, jag älskar den! Den sitter som ett smäck på min kropp. jag gillar att den inte är särskilt urringad framtill utan istället är det på ryggen, så snyggt! Här har ni verkligen en typisk "RebeccaKlänning". Däremot så är jag lite tveksam till om jag ska behålla den eller inte... Dels så  sitter den konstigt på mina axlar (förvånad? nej) (ni kanske ser att den "hänger" lite där? och dels så vet jag inte hur den kommer sitta på mig om några månader, pga. min träning. Kanske blir jag större än vad jag är i dag , eller så kanske jag blir mindre? Det vet jag inte, men jag har beställt hem proteinpulver OCH fettförbrännande piller haha , så vi får se vad resultatet blir ;)

 

Iaf, den kommer somsagt från vila och kostade mig 399 kr.

Min pojkvän heter Emil och är snart 19 år. Vi har varit tillsammans i drygt 2,5 år. Många tjejer kan inte tänka sig att vara tillsammans med yngre, men jag tycker bara att dom är dumma i huvudet eftersom det verkligen, om något är att dömma ut en person före man känner den.

 

Hur som helst. Egentligen är hela vårt förhållande ganska konstigt eftersom vi är så väldigtväldigt lika varandra men samtidigt så himla olika. För det mesta så tycker vi tvärs emot varandra, vi är ungefär lika lika som blåbär och banan. Han vill bo i lägenhet resten av sitt liv, medans jag absolut ska bo i hus i framtiden. Han är en hemmagris som typ aldrig vill flytta hemifrån (hehe) medans jag knappt har något fast hem. alltså hem HEM. Han är lugn och jag är dampig. Jag dras till äventyr medans han håller sig till tryggheten. Jag är frispråkig och är inte rädd för att stå upp för mina åsikter medans han knappt vet vad han står för. Han är försiktig av sg medans ag är en "KÖR BAA KÖR!!!" person.

 

Vårt förhållande är ganska knepigt och det har haft sina svackor,  men jag antar att allt bra väger tyngre än det jobbiga.

 

det allra bästa med vårt förhållande är tilliten. Emil har aldrig gett mig någon anledning till att känna svartsjuka mot honom och han försöker inte hålla mig i ett koppel. Han skulle aldrig hindra mig från att göra saker på tu man hand, umgås med killkompisar, sova med killkompisar, gå ut på krogen utan han. BO med killkompisar. För han vet att han inte har något att oroa sig för, och det är så himla skönt med han, att han inte tar ut saker i förväg. Han låter mig vara en egen person, med egna åsikter. Vi är liksom inte ihopväxta. Han skulle aldrig få för sig att lägga sig i hur jag klär mig eller hur jag beter mig.

 

en annan sak som är himla fint med han är att han är otroligt omtyckt av min familj, något som är jätteviktigt för mig. Min mamma är helt övertygad om att det är honom jag kommer gifta mig med en dag och att det är han som kommer vara pappan till hennes barnbarn. Min yngsta lillasyster kallar honom för storebror och han och min mellersta syster kramar alltid om varandra när dom träffas. Det värmer enromt mycket för mig. Emil är tveklöst den snällaste personen jag känner!

 

Och oavsett om jag av naturen är en pessimist och har svårt att tro på "evig kärlek" "föralltid" osv, medans han inte gillar att planera saker hundra år i förväg. så kort sagt tar vi dagen som den kommer. Om det mot förmodan skulle ta slut mellan oss inom en snar framtid så vet jag att det har vart den bästa tiden i våra liv och att vi kommer minnas vårt förhållande med glädje och skratt. Det är en ren slump att vi över huvudtaget känner varandra så jag antar att slumpen får avgöra resten också.

 

Jag älskar Emil mer än ord kan beskriva. Han är min bästa vän, mitt skratt. Han är axel jag kan gråta mot när allt är jobbigt. Han är min fallskärm när livet rasar. Han skulle aldrig såra mig medvetet och han är väldigt mån om mitt välmående. Han är finast i världen ♥

 

Day 01 - Your current relationship, if single discuss how single life is.

Day 02 - Where you’d like to be in 10 years.

Day 03 - Your views on drugs and alcohol.

Day 04 - Your views on religion.

Day 05 - A time you thought about ending your own life.

Day 06 - Write 30 interesting facts about yourself.

Day 07 - Your zodiac sign and if you think it fits your personality.

Day 08 - A moment you felt the most satisfied with your life.

Day 09 - How you hope your future will be like.

Day 10 - Discuss your first love and first kiss.

Day 11 - Put your ipod on shuffle and write 10 songs that pop up.

Day 12 - Bullet your whole day.

Day 13 - Somewhere you’d like to move or visit.

Day 14 - Your earliest memory.

Day 15 - Your favourite tumblrs.

Day 16 - Your views on mainstream music.

Day 17 - Your highs and lows of this past year.

Day 18 - Your beliefs.

Day 19 - Disrespecting your parents.

Day 20 - How important you think education is.

Day 21 - One of your favorite shows.

Day 22 - How have you changed in the past 2 years?

Day 23 - Give pictures of 5 guys who are famous who you find attractive.

Day 24 - Your favorite movie and what it’s about.

Day 25 - Someone who fascinates you and why.

Day 26 - What kind of person attracts you.

Day 27 - A problem that you have had.

Day 28 - Something that you miss.

Day 29 - Goals for the next 30 days.

Idag har jag och grabbarna grus varit på hockey, Luleå mötte nått tyskt lag, är inte så duktig på namn (läs:jag bryr mig inte ett piss)

 

Alltså.. det här med hockey. Jag har nog blivit för gammal för det. Tidigare så var det en ENORM del av mitt liv att hänga på luleås hemmamatcher, när jag "jobbade" där. Jag njöt av varje match, av att känna mig viktig. kundkontakten, känslan av att stå på isen och köra introt. Sjunga med i nationalsången ute på isen. Hålla i flaggan under nationalsången. Räkna kassan, alla fina medarbetare. Det var bäst! Jag tror inte att folk någonsin kommer förstå hur mycket hjärta, själ och tid jag ägnade åt att allt skulle funka. Jag har vuxit så mycket som person genom att vara där och jag har lärt känna fantastiska människor som har lett till fortsatt vänskap. Har haft så himla bra år i dendär arenan. För att inte tala om att jag gjorde allt detta tillsammans med min bästa vän. 

 

Nu känns det bara bitterljuvt att vara på matcherna, som åskådare. Anledningen till varför jag slutade var många och tjorviga, blandade med lögner och skitkast och då är det inte kul längre,men jag är övertygad över att tjejorna sköter allt galant, för dom är duktiga, det vet jag!

 

Och jag är inte alls bitter över att dom tog bort vårt intro, tro mig, det är mycket bättre nu och ärligt talat så skäms jag lite när jag ser klipp med oss på youtube. Vi kunde så mycket mer!

 

Men jag är däremot jävligt kritisk till att dom har tagit bort nationalsången pga Cmore, fyfan vad tråkigt introt är utan den, skämmes!

 

Att gå på matcherna nu. Nej, det är inte samma sak, inte ens i närheten. Jag saknar att strosa runt, känna ordningsvakterna, småsurra med viktiga människor, vara en del av det. Jag passar inte in i publiken. Jag tänkte på det idag, att det är inte matchen jag kollar på, utan det som händer runtom. Precis som i gamla dar. Jag försöker fokusera på matchen, jag kan sitta och stirra och följa efter en spelare för att flera sekunder senare inse att det inte ens är han som har pucken, haha.

 

Och att stå med hemmaklacken, jag slutar aldrig skämmas. Vuxna människor som skriker hora och kallar andra för inavel, VÄX UPP. Vill bara sjunka ur jorden. (om nu nån galen luleåfans läser detta, lugn, jag ska aldrig mer sätta min fot där, lovar)

 

Idag stod jag första perioden på stå, sen under pausen mot andra så smet jag iväg till kjelle, som satt alldeles bredvid tyskarnas suppotrar. Jag har ingen aning om vad allt betydde som dom skrek, för jag kan inte tyska. dom skrek säkert också dumma saker (för det är väl de man gör i hockeyvärlden) (TÖÖÖÖÖNTAR) Men JÄVLAR vilken glädje och utstrålning dom hade! Luleåfans har så mycket att lära sig av dom! Tänk, er , det var fest på deras läktare, dom skrattade, var glada, sjöng, dansade. Och dom hejade så det stod härliga till. Jag kollade knappt på matchen, satt mest och kollade på dom. Vilken upplevelse att se dom, är så glad över de!

 

Nej jag vet inte, jag är nog inte någon hockeytjej trots allt.

 

 

 

 

 

Det där anti-finn medlet från clearasil som jag köpte på coop var inte alls bra, tror seriöst att det innehåller fortfinnförökande medel!

 

Okej, såhär är det, jag har aldrig finnar. Aldrig=max 6 gånger per år. Max.och jag har alltid  varit jättetaskig mot min hy. Eller rättare sagt, aldrig brytt mig om den. Är på tok för lat för att orka kladda med kletiga krämer, och inte har det behövts heller, den har skött sig själv (inser hur lyckligt lottad jag är)

 

men, nu har jag då börjat använda nå antifinnskit, och tror ni inte att det första som händer är att det ploppar upp en jävla tumär på pannan? haha ååååh.. jaja , den var rolig att klämma, alltid något ;)

 

 

 

 

Min tinnitus från helvetet får mig att vilja begå självmord, men det är jag för lat för.....

 

 

KÄRA BARN! Använd mössa, för fan. Tro mig, ni vill inte ha ett evigt sus, brus och tjut.  (fick min tinnitus i samband med öroninflammationer) Och, lyssna inte på för hög musik!  + att jag har slappa trumhinnor som gör att jag har dålig balans och alltid hör knäppljud. åååh så less. :(

Sedan några månader tillbaka så drömmer jag med jämna mellanrum att jag har lösa tänder/tappar tänder. Ibland bara en, ibland flera. Det är alltid framtänder. Nu har det gått såpass långt att jag bara måste kolla upp lite vad det kan betyda.

 

I somras, när jag hade haft mina första drömmar om tandlossning några nätter i rad så berättade jag om dom för en kollega jag jobbade med, en jättegullig tjej från Syrien. Hon blev lite lustig och frågade "vet du hur man tolkar sånna drömmar från min kultur?". Nej sa jag, det visste jag inte. Hon frågade om jag verkligen ville veta och det ville jag.

 

Hon sa, att om drömmarna handlar om att man har lös/lösa tänder, så kommer någon du känner att bli sjuk, och om man tappar dom så kommer någon att dö. Ju närmare framtänderna, desto närmare kontakt har man till personen i fråga.

 

Än så länge har inte någon tack och lov blivit sjuk eller dött, men drömmarna återkommer. Dom är aldrig den andra lik annat än själva händelsen; jag tappar en/flera tänder. Ni ska få höra om min senaste dröm, som var för några dagar sedan:

 

Drömmen har inte, vad jag kan komma ihåg någon direkt början. Men vi är i ett hus, jag och min... partner. Det framgick aldrig VEM min partner var, men jag tar för givet att det var Emil. Vem annars liksom? Iaf. Huset var som ett torp. låg avsides, stort rött med vita knutar samt övervåning. Det börjar med att jag klagar till någon (?) om att min nedre framtand är lös. Den lossnar och i samma veva upptäcker jag att det är översvämning i ett av rummen på övervåningen. Denna "någon" (som jag klagade till) säger; Det är på grund av spöket, det är spöket kalle som gör allt dethär. Du måste be honom att sluta, be honom bestämt att sluta!

 

Så jag ber spöket kalle SLUTA, samidigt som jag ber tusen inre böner att jag inte behöver se honom och att han inte ska skrämma mig. Det funkar, vattnet försvinner och min tand börjar växa ut igen.

 

I vårt sovrum så står två lik-kistor. En som en gammal tant ligger i (vill minnas att det var Emils gammelmormor) och en som vår döda son och hund ligger i (????) hunden är svart med vita partier. den gamla tanten ligger i vår förlovningskista(????)

 

På natten , när jag och Emil sover , så vaknar vi av att det knackar inifrån kistan med tanten. Emil går fram för att öppna den och kolla. Kistan har två lock; Ett vanligt och ett som ser ut som ett porträtt på henne innan hon dog. Innanför det ligger hon. Emil öppnar första locket, sen andra. För ser hon ut som vanligt, död alltså, sen förvrids hennes ansikte. och DÄR vaknar jag..känsla i drömmen: Rädsla. Jag har hela tiden spöket i åtanke och hoppashoppashoppas att han inte ska visa sig.

 

jag kan inte låta bli att undra, varför minns jag drömmen så väl? varför var den så konstig, vad kan den betyda? Betyder den ens något? Finns det någon koppling mellan tandlossningen, spöket och kistorna med lik i??

 

 

Som jag sa tidigare så tror man i vissa kulturer att tandlossning betyder sjuktdom eller död. frågar man däremor en drömtydare så svarar den förhoppningsvis att tandlossning symboliserar förändringar i ens liv, att man kommer lämna ett gammalt skede och gå in i ett nytt. Att ens undermedvetna har en koppling med det verkliga livet. ju mer dramatiskt det är = desto mer dramatisk blir den kommande förändringen. Reaktionen återspelgar hur men tacklar förändringen och vilka förväntningar man har på den.

 

Om jag ska se det från mitt perspektiv. Jag är livrädd för att någon i min närhet ska bli sjuk eller dö... vem är inte liksom.. Däremot, så har tandlossningen alltid varit nån framtand, vilket kanske kan tolka som att det är en själv som kommer drabbas. Tja.. Jag har alltid haft en inre känsla att jag inte kommer bli gammal men det är väl jävligt dåligt att prata högt om.

Å andra sidan så händer det saker i mitt liv just nu, situationer som jag inte är bekant vid. jag har inget fast boende, inget jobb och ingen utbildning. Jag vet inte vart jag bor om 6 månader, om det ens är i luleå.
Så det stämmer ju nästan in bättre, om man ska leka drömtolk :)

 

Brukar ni också falla offer för halva priset varor?

 

Det är så typiskt, vilken påverkan halva priset lappar har på mig. Jag måste ha någon slags inbyggd radar som gör att jag dras till dom och vips- så har jag köpt allt möjligt skrot jag inte ens visste att jag behövde.

 

Som till exempel igår när jag och Emil var på coop, vi skulle bara handla frukt, yoghurt och chokladmjölk. Tror ni inte att det står flera kungvagnar i rad vid mejeriavdelningen, smockfulla med halva priset grejer? Jag hade lilltån i paradiset och gick wild and crazy, och det slutade med att detta fick följa med till kassan och senare hem: