.

Jag bodde ju ett tag med en kompis i hans studentlägenhet ute på Porsön. För ca. 2 veckor sedan så hämtade jag alla mina grejer därifrån och bosatte mig hemma hos mamma istället. OCH TACKA FAN FÖR DET!

 

I torsdags var det brand i tvättstugan, på fredagkväll hoppade tre personer på en hund och natten till lördag var det brand i köket. Allt detta hände alltså på/utanför porsögården 26, där jag tidigare bodde. Jag bodde dessutom i den korridor som tvättstugan och köket låg i.

 

Nu vaktas stället av ett vaktbolag och ingen får gå in dit utan tillstånd av polisen samt att man måste gå in med en väktare som övervakar.

 

Jag saknar inte detta ställe...

 

läs om händelserna :

 

 

 

Flytta -> Plugga upp betyg -> söka till utbildningar som startar på hösten -> FLYTTA TILL MINA DRÖMMARS STAD. Punkt.

 

Där emellan: Ta körkort - Jobba vid sidan om - Träna - Må bra

 

 

om mindre än två veckor går flyttlasset till Öjebyn. Öjebyn... Får sån jävla ångest när jag hör det det. Jag.Ska.Flytta.Dit.

 

Jag brottas med mina egna tankar. Ja, jag vill flytta dit. Eftersom jag behöver ett hem, ett ställe som är mitt. Ett ställe som jag kan ta det lugnt i. Eget ansvar. Ett hem, där alla mina grejer inte är i sopsäckar och flyttkartonger. Där ingen skriker på mig.

 

Nej, nej, nej, nej. Jag vill inte flytta till den blindtarmen, för jag ser inget liv eller framtid där. Jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag flyttar dit, jag är rädd för att bli isolerad. Jag har inget jobb där, inga vänner, och främst.. Ingen familj.

 

Är det normalt att ha en sånhär ångest över att flytta? Varför känns det som alla val är så himla svåra? Jag känner mig värdelös och kass, för att jag ser allt som hinder isället för fördel, och för att jag alltid väljer den enklaste vägen.

 

/ avreagerar

 

 

 

Att jag är en sucker för mumin är ju inte direkt någon nyhet. Jag samlar på mig allt jag ser, bara där är i muminmotiv.

 

Första gången jag verkligen fick upp ögona för dessa underbara troll var faktiskt på en tapetaffär. En kompis hade köpt en lägenhet och skulle nu välja ut en fototapet. Jag stod och bläddrade i en katalog med "barntapeter" och där fann jag den, världens finaste tapet, mumin och snorkfröken som sitter och gosar. På den vägen är det. Jag har i och för sig inte tapeten (än, men det kommer) men jag har mycket annat i mumin, tex en kastrull.

 

Mumin är typ det finaste jag vet.  När jag funderade på att köpa Jeffry Campbell skor för 1700 kr så ångrade jag mig och köpte mumingrejer för 1300 kr istället, och var så himla nöjd över valet.

 

Iallafall, såhär ser den ut, världens finaste tapet:

Hej! Just nu sitter jag hemma hos pappa och är jävligt bitter och surig. Jag blir sur på mig själv över att jag sitter i norrbotten och ruttnar samtidigt som jag håller på att bubbla sönder av lusten att göra spontana saker. På måndag så ska vi åka till Öjebyn och kolla på två lägenheter. Får lite ångest, Öjebyn?? Här sitter jag och tycker att Luleå är lika litet och instängt som en grav och så söker jag mig till en by som är lika stor som blindtarmen inom mig. Fanfanfanfan.

 

Min dag har varit bra, vaknade tidigt på morgonen av mig själv, pigg och glad och full av energi. Det händer typ en gång vart hundrade år. Sen ringde jag lite samtal, intresseanmälde mig på lägenheter och stack iväg på teoriplugg+ körlektion. Duktig idiot!

 

Körlektionen gick jättebra idag igen, tycker att det är så roligt att köra!

 

Vid fyra hämtade jag Ansky på dagis. Vi for och handlade på coop och sen lagade vi mat tillsammans, korv och makaroner. Hon åt som en fullvuxen häst haha! Lagade mat i den bedömning att hon åt ca. 30 % av maten och att jag kunde ta resten. En normalstor potion för en fyraåring helt enkel. Men hej sa det bara, så blev det helt plötsligt jag som fick domdär 30 % istället, hehe.

 

Nyss när jag satt på skithuset så bläddrade jag i en av pappas alla miljoner kataloger (han har kataloger till typ allt inne på toan, teknikmagasinet, jula, biltema, kjell & co osv. Är så lik han på det sättet, samlar ju på dassböcker. Kul att jag har samma bajarutiner som han och kul att jag sitter här och nu och redovisar dom)

 

Iaf, jag bläddrade i julakatalogen och fann denna vackra skapelse:

 

Kräftan;

 

Från 22/6 till 22/7. Kräftan är känslig och mottagliga för intryck. Deras mottaglighet gör att deras sinnestämningar kan växla snabbt. De är samtidigt reserverade och ibland rädda för att vissa upp sitt stora känsloregister. De har ett stort behov av att ta hand om andra, de bryr sig och fäster sig lätt vid andra, är försiktiga och mjuka. De är ofta beroende av bekräftelse på att de duger och de har ibland problem med självförtroendet eller att de tar sig själva på ett lite för stort allvar. Kräftor behöver trygghet och skaffar sig det genom att ha ett ombonat hem, omger sig med mycket saker eller håller fast vid gamla minnen. De älskar god mat, är oerhört fantasifulla och de är fulla med idéer och inre bilder. De har mycket gott minne och har svårt att släppa ifrån sig vare sig vänner, älskade, saker eller en idé. Kräftan kan ofta visa sig upp ett kallt och hårt yttre men detta är bara ett skal och innerst inne flödar känslorna, den känsliga kräftan är bara rädd för att bli sårad eller för att känna sig otrygg. De tar sällan första steget utan avvaktar och väntar på att den andre skall ta initiativet. Trots reservation och blyghet så gillar kräftan att stå i centrum. Om den får rätt uppmärksamhet kan kräftan då krypa ut ur sitt skal och blomma upp, skratta och visa upp en mycket spontan sida. Kräftan är mycket romantisk, godhjärtad och oftast en väldigt bra förälder. Kräftan är försiktig i kärlek för att inte bli sårad. Kräftan söker efter ett varaktigt förhållande och när de väl inlett ett förhållande gör den allt för att hålla fast vid sin partner. Lämpliga yrkesval: Allt där de får sköta andra, ex. sjuksköterska, lärare, kurator, eller yrken som har anknytning till sjön, ex. fiskare.

 

Känsligaste kroppsdel: Bröstkorg.

 

Starka föräldrainstinkter

Vänlig och omtänksam

Mycket romantisk och sexig

Ekonomiskt och huslig

Har en livlig fantasi

Är tillgiven, trogen och beskyddande som partner

 

Hyperkänslig och lättstött

Ganska ombytlig och lynnig

Osäker och slarvig

Kan bli en klängranka

Hemlighetsfull och sluten

Kan vältra sig i självömkan

 

Blogg.se tjorvar SOMVANLIGT så ni får stå ut med minimala radbyten: Oj, detta blev ju jättelångt haha. Alltså, om det är någon beskrivning som passar bra in på mig så är det faktsikt denna, som stämmer till större del. Jag tror att dom som känner mig bättre också tycker att det mesta passar in på mig. Men jag är så jävla trött så nu ska jag sova, körlektion imorogn :)

Idag har jag inte bara haft en utan hela två körlektioner, och jag fick köra i trafiken :D Svinkul!! Förlorade min Bergnäsbron-oskuld, var så nervös att jag höll på att baja på mig, men det gick bra. Längtar så mycket tills jag är färdig mid körkortet :)

 

 

 

Hej! jag och Emil vaknade jääättesent idag, halv två närmare bestämt. Ångest! Hela dagen har jag pluggatt körkortsteori, ligger lite efter i det så nu jävlar måste jag skärpa mig. Det är ju de många gör fel när dom ska ta körkort, att dom bara fokuserar på själva körningen och skjuter upp teorin till dagen före provet, vill verkligen inte att det ska hända mig.

 

Angående en annan sak. Boende. Det börjar bli lite kritiskt nu, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Flytta hem till morsan= en mycket tillfällig lösning som innebär massor av bråk samt noll rutin. Låter inte särskilt lockande. Bo med kompisen i Porsön, där alla mina saker är= Funkar inte. Vi stör varandra väldigt mycket och det funkar bara inte. Ska hämta mina grejer så snart som möjligt. Bo hos Emil som jag har gjort i nån månad nu= känns jävligt taksigt mot hans föräldrar. Emils pappa är sjuk och behöver lugn och ro omkring sig. Det är inte deras fel att jag "inte har något hem".

 

Så vad gör man. Jag står tvåa på en lägenhet i Öjebyn. vi ska åka och titta på den snart och OM vi får den så tar vi den. Den är stor och billig, men läget är inte det roligaste. Däremot så får vi flytta in i den snart om vi får den, första december för att vara exakt och det är lätt att pendla både till piteå och luleå om man bor i Öjebyn. Det känns som att det bra väger tyngre än det dåliga och man måste ju prova på saker. såååå :)

 

Hur jag gör med mitt gymkort om jag får lägenheten vet jag inte. Fan, vill inte säga upp det, älskar mitt gym... åååh det är jobbigt att bli vuxen..

 

Menmen, jag ska bara ta mitt körkort sen är jag FRI. Längtar!!

 

Som jag har nämt tidigare så har jag problem med mina trumhinnor. Efter några öronimflamationer som jag hade som liten så har jag haft ett ständigt krasselljud i mina öron, något som stundvis har varit otroligt jobbigt och påfrestande, speciellt när jag vart förkyld. I vanliga fall har det varit överkomligt, det har liksom blivit en del av mig. Men så fort jag har blivit minsta förkyld ökade problemen jättemycket, det lät högre och mycket. mycket mer. tilloch med andra kunde höra dom om dom lyssnade mot mitt huvud, och då hörde dom inte ens en bråkdel av det jag hörde i skallen. Det allra värsta för mig med att bli förkyld har aldrig varit att det är jobbigt att hosta eller så, utan jag har alltid vetat att mina trumhinnor kommer leva ett eget jävla liv som innebär svårt att sova delux.

 

Även min balans har påverkats av detta, jag har svårt att stå still rakt upprätt, jag har lät för att bara tippa och jag lutar mig ofta mot väggar och sånt istället för att stå själv.

 

Jag har pga. detta haft svårt att koncentrara mig och uppfatta vad folk sagt, för mitt i deras meningar har jag hört KRASCH KRASCH. Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sagt "va??" pga. det.

 

I alla år har folk sagt till mig att "det går över", "du är påväg att bli sjuk, ta på en mössa så löser allt sig" yada yada. Tillslut blev jag trött på att ränna till skolsystern för det enda hon hade att säga var att jag inbillar mig. (din jävla kossa)

 

Så jag har gått år ut och år in och trott att det är som vanlig tinnitus, något som inte går att göra något åt.

 

Varje gång jag har blivit förkyld har jag lovat mig själv dyrt och heligt att när jag blir frisk så måste jag kolla upp det här. Men ni vet hur det är, saker blir lite bättre och man skjuter på det.

 

Förra veckan blev jag trött på mig själv, trött på att jag bara skjuter upp saker och ting. Saker som gör mig illa. Så jag ringde till vårdcentralen och fick en tid, en vecka senare.

 

Idag var det dags. Jag for dit utan några som helst förhoppningar på att det gick att rätta till, utan jag ville mest ha det svart på vitt, att det var något jag skulle tvingas acceptera och leva med. Det var ju de alla hade lärt mig hittills.

 

Doktorn kikade i mina öron och såg snabbt att mina trumhinnor gick inåt iställer för utåt. Jag höll på att pinka på mig, han såg vad felet var! Ni anar inte känslan av att tillslut få bekräftelse, nån som säger annat än att det är inbillning.

 

Jag förstod inte så mycket av det han beskrev. Men mycket riktigt så berodde det på att jag hade haft öroninflamation som liten. Han berättade att eftersom den går inåt isället för utåt så bildad det ett undertryck i örontrumpeten, och det är därför det krasslar. Detta + att jag har.. eh få se nu.. Trånga gångar mellan näsan och öronen , vilket inte gör saken bättre. Han upptäckte även att jag har en polyp i vänsta näsgång, och den jävlen har troligtvis suttit där och ruttnat i flera år och gjort att jag har haft lite svårare att andas genom näsan (andas alltid genom munnen, förstår varför nu) Snott luktsinne har den också gjort men det gör inget eftersom den enda lukt jag i princip är i kontakt med är Emils fisar och dom vill man känna av så lite som möjligt :) läs mer om polyper här , orkar inte förklara vad det är för jag vet knappt själv :)

 

Behandling då. JA, för det går nämligen att behandla. Höll på att börja grina när han berättade de. Den är så enkel som att jag ska knarka kortisonspray i några månader, och det ska då behandla både polypen och mina ihopsjunkna trumhinnor. Blir det inte bättre så kanske det blir tal om operation men förhoppningsvis så ska det inte behövas.

 

Min glädje går inte att beskriva, jag är SÅ GLAD över att det finns en behandling, för jag trodde verkligen inte det. Samtidigt är jag såklart bitter. Tanken av att jag har gått i alla år med detta problem, som har påverkat mig så pass mycket som det faktiskt har gjort, när det fanns en så enkel lösning på det, men som jag inte fick ta del av eftersom ingen vuxen trodde mig. Tvi dom.

 

Men jag är så glad så ni anar inte. Nu kan jag bara vänta och hoppas på resultat. Är nästan lite rädd. Hur låter världen utan krassel i skallen? Det känns nästan lite kusligt men jag antar , att om jag kunde vänja mig vid ett liv med krassel, så kan jag även lära mig ett liv utan. Jag längtar!

 

Imorgon ska vi fira halloween i piteå. ser så mycket fram emot att supa skallen av mig med träffa min favvotjej Sofie♥  Halloween är typ det roligaste jag vet, av alla högtider på åter så är halloween men absoluta favorit.

 

Men iår känner jag mig så himla otaggad på att klä ut mig. Mina kläder suger och jag har knappt bestämt mig för vad jag ska vara så jag funderar på att bara vara mig själv. Oppa becca style, liksom.

 

jag har två alternativ när det kommer till utklädnader. Antingen är jag lilla my med en för mörk röd klänning och orange hår (vilket jag inte alls kommer känna mig fin eller bekväm i) eller så ska jag vara en french maid med ett förkläde som jag måste sy själv ( kan ju inte påstå att jag är invigd i syvärlden.)

 

 

eller så är jag bara mig själv somsagt. Det är de jag känner för allra mest faktiskt..