.

[ingen rubrik]

Kategori: Allmänt

Okej , jag skriver vädligt sällan vettiga saker här. Så nu tänkte jag faktistk ta och göra det . Inte för att jag tror att särskillt många kommer läsa det. Inte för att jag vill få mig själv att se ut som gud. Inte heller för att jag vill att folk ska säga åt mig hur duktig jag är. Utan bara för att. För att jag kan. Och för en gångs skull vill.

Som jag har nämt tidigare så är jag med i ett register som donerar stamceller. Jag har inte fått donera ännu och det är inte säkert att jag kommer få göra det, men jag måste bara säga att känslan av att veta att man kan rädda liv, om det behövs, den är helt obeskrivlig. Det känns så otroligt bra i hjärtat och samvetet.

Många reagerar när jag berättar att jag är med i Tobiasregistret. Dom tycker att det är bra men att dom själva aldrig skulle göra det för att det sägs vara smärtsamt. och ja , de tror jag mycket väl att det är. hur mysigt låter det liksom att alt. få 1 liter benmärg uttömd ur sin kropp medans man är sövd? och att man gör det helt gratis , varken med vinst eller förlust för själva processen. Det är inte många som går det jag gör, speciellt inte i min ålder där stamcellsgivare behövs som mest. Nu ska jag berätta för er min historia om varför jag har valt att göra det:

Min farmor var en helt fantastisk kvinna när hon levde. Hon hjälpte alla så gott hon kunde även fast hon hade det svårt själv. Under sitt liv hann hon kliva in i vuxenlivet endast 15 år gammal. hon hann vara en ensamstående mor till sju barn, ha livmoderhalscancer. Hon fick hålla hårt om vartenda öre hon tjänade för att få allt att gå ihop.

Hon hade enormt otur med hälsan, speciellt i i senare ålder. Synen var extremt nedsatt, hon såg bara stora och tydliga detaljer. Hon blev rullstolsburen och hennes muskler blev bara svagare och svagare,tillslut orkade hon inte ens vända blad på dagstidningen. 

Den gumman, min farmor, Hon var som en eld. Direkt hon mötte motgångar och någon/något försökte släcka henne så resulterade det bara att det var som att kasta bensin; hon brann bara mer. 

Vad gjorde hon då, som var så bra? Hon gjorde allt möjligt och omöjligt för att hjälpa handikappade barn i sverige. Hon var högt uppsatt i SHIF (svenska handikappförbundet) och däribland förbundsordförande. Hon blev hyllad och hedrad. Hon fick stipendium och diplom, men främst; och fick sjuka barns tack , tack för hjälpen. Tack för att hon ordnade alla utflykter och övernattningar, för att dom fick möjligheter utan begränsningar.
Och det var domdär tacken som fick henne att försätta att engagera sig. Att forsätta föra tävlingsprotokoller fast hon knappt såg siffrorna. Jag önskar att jag kunde gå in djupare på det, men det kan jag tyvärr inte. Och jag önskar verkligen att jag kunde ringa till himmelen och be henne berätta själv, och om det hade varit möjligt hade jag gjort det för länge sedan. Men jag kan inte och jag vet väldigt lite. Men jag vet att hon var en riktig eldsjäl som inte lät sig själv slockna.   

 Hur som helst...När jag var liten lärde hon mig  att man ska hjälpa den svaga, dom som ligger ner. så att donera är mitt lilla bidrag och heder till det hon har lärt mig, och jag vet att hon kikar ner bland molnen och är stolt över mig, likt som jag är stolt över henne och allt hon gav mig. Jag gör det främst inte för min skull, utan för hennes. För de hon lärde mig, och för att jag vill sprida vidare hennes budskap; att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Min farmor var helt underbar. Och vet ni vad ? det spelar ingen roll hur ont det gör. Inte heller hur rädd jag är eller om jag lyckas rädda någon. Det viktigaste för mig är att jag har möjlighet till att göra det och att jag gör det frivilligt. och jag vet, jag vet att hon håller min hand. Då, nu och föralltid. Och när jag inte vågar eller klarar av, då vet jag att hon ger mig mod och gör så att jag klarar det , med henne.


Kommentarer


Kommentera inlägget här: