.

Jag tänker på tiden. Tiden som har varit , tiden som är nu och tiden kommer att komma. Jag tänker på alla saker jag har gjort i mina dar. Saker som jag önskar med hela min själ att jag kunde ändra på så att dom blev annorlunda. Jag fattar mig inte på mig själv. Jag vet att ingenting varar för alltid men ändå tar jag inte vara på tiden och gör det bästa av den. Jag har förlorat människor som har legat mig varmt om hjärtat, personer som jag har älskat mest av allt på hela jorden men som jag inte ens har lyft lillfingret för att bevisa det för dem. Jag ställer mig jämt frågan, varför? varför lägger jag dem så långt ner på prioriteringslistan? varför väntar jag alltid tills det är försent? Varför kan jag inte ställa upp för dom, så som dom en gång ställde upp för mig, är det verekligen så mycket begärt?


jag ska sluta lita på folk som tänker "det spelar ingen roll vad jag gör, hon kommer ändå
 förlåta mig och allt kommer bli som vanligt"


Jag ska sluta lita på folk som bara har mig för stundern, som sedan petar bort mig
när dom kan ersätta mig med bättre alternativ


Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor
Jag ska sluta lita på fel människor


Ajaaa, de går väl över förr eller senare. och om det här något annat än pms,
då blir jag fan jävligt rädd för mig själv....