.

Gräver i hjärnan lite..

Kategori: Allmänt

Vet ni en sak? Som dom flesta andra hatar jag känslan av ensamhet. Inte bara hatar, utan jag HatarHatarHatarHATAR den. Egentligen borde jag inte ens känna någon sån känsla, för jag är alltid omringad av människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka. och dom ser alltid till att jag aldrig är ensamen. ( TACK !♥ )  Men jag har ett tomrum i hjärtat, som inte tycks vilja fyllas ut. Men det jag saknar är närheten. Jag saknar känslan av tillhörighet, att vara så nära någon annans hjärtat att man kan räkna alla dess slag, och få höra "varje slag mitt hjärta slår, de är för dig". Jag saknar att somna i sked med någon, det är det mysigaste som finns! Och nu låter jag säkert desperat, men jag saknar kärlek! Bland det värsta jag vet , de är att somna ensamen, och det gör jag varje natt. Men samtidigt är jag så otroligt rädd för att bli sårad, så jag lär ha de väligt svårt att släppa in någon i mitt liv igen. Jag vet ju ändå hur de slutar ? tårar , tårar och ännu mera tårar. Det är inte bra att slita ut sig på det sättet.. Jag är så leds på att gråta. iof gör jag det inte alls särskillt ofta längre. Tårarna är liksom slut och jag har lärt mig att rycka på axlarna och tänka "what ever.." Men jag har gråtit tillräckligt i mina dar känns det som , så nu måste jag bespara mig. Haha annars kanske jag dör i vätskebrist? Jag saknar.. Någon..

Ibland kommer jag på mig själv med att jag sitter och ler mot ingenting och mitt hjärta slår extra hårt. De lyckas alltid ske samidigt som jag tänker på dig. Och jag börjar alltid att hata mig själv då. Just i den stund vill jag bara straffa hjärtat, slita ut de ur bröstkorgen, stampa på det hårt tre-fyra gånger och skrika "skärp dig!" 
 
Nej men , jag är inte olycklig , långtlångt ifrån. Men det känns ändå som att alla bitar inte inte är på plats. Jag vill bara fly. Dra iväg dit vart ingen vet vem jag är och bara bygga upp allt på nytt. Skiter det sig där sticker jag bara till nästa ställe. Jag vill bara bort. Luleå och alla minnen jag har här gör mig så svag ibland. Men det är ju samtidigt här som mitt liv är. Vad är jag utan luleå egentligen? Det är ju här alla mina vänner bor? och min familj! Det är ju här man har sina egna små krypin, favoritvägar att promenera på.. Utan luleå, mina vänner och min familj är jag ingenting...

Egentligen vill jag nog bara fly från mig själv. Men det är ingen idé att fly från sig själv , för det går inte. För , om man flyr från sig själv då flyr man även från verkligheten. Och verkligheten kommer alltid vara den samma, man kan inte fly från den för att leva i någor sagoliv. För om man lever i ett sagoliv, då lever man inte på riktigt. 


En gång i tiden kände jag en sån hög lycka inom mig. Den lyckan är borta och ersatt med en annan sorts lycka. En "duga" lycka. Jag är inte olycklig men inte heller maximalt överstilycklig. Jag är bara... Lycklig. Och vilket  fjuttigt ord det är , egentligen,  lycklig. Lycklig är väl alla mer eller mindre..

Men jag antar att det är förebyggande. För, om man aldrig ha vart olycklig kan man inte heller upskatta sig lycklig


"man ska vara lycklig över det man har, inte olycklig över det man kunde ha haft" Jaja, jag vet...

Ibland undrar jag vem som är den största idioten. Den som ljuger eller den som går på lögnerna?

Kommentarer

  • jennifer säger:

    Du är så underbar!! <3 Jag förstår att det inte är mig du syftar på, men du kan få sova sked med mig ;) eller... i alla fall känna mina hjärtslag och mysa!! :) älskar dig gumman!! måste få vara med dig en hel helg eller så!! :) Vi måste verkligen fixa det!! :) ha det bäst!! <3<3 puss (A)

    2009-10-16 | 21:41:49
    Bloggadress: http://jenniferlidman.blogg.se/

Kommentera inlägget här: