.

Jag sitter och kikar lite på utbildningar och målet är väl att jag ska söka in till universitet.

 

Jag är en person som är smockfull av drömmar, det är liksom det jag är allra bäst på, att drömma. Men när det kommer till att göra drömmarna till verklighet, då är jag inte lika bra längre..

 

Jag blir tokig på mig själv, att inte veta. Att inte veta vad jag VILL utbilda mig till, vars jag VILL bo, vad jag VILL jobba med resten av mitt liv.

 

Jag känner att jag har en sån jävla drivkraft på att göra jävligt bra saker, me njag har någon slags mental spärr.

 

Vill jag verkligen det här? men jag ville ju nyss något helt annat? men, "det" då?

 

Nää, jag blir tokig, och jag sprängs snart. jag vill ha verkan och resultat NU. Jag önskar att jag var Ana Gina eller blondinbella, så himla fräna och drivna brudar som bara klättrar, klättrar och klätttrar. Jag är inte ute efter pengar, som i hög lön, flott boende eller en fet bil. för mig sitter inte respekten där. Respekt för mig är vad man åtsakommer och att andra har nytta av ens framgång (tex. ung cancer, dom är enorma i mina ögon)

 

var, var, VAR ska jag börja? och med VAD?

 

var VILL jag bo? vad VILL jag jobba med?

 

 

i övrigt så har jag äntligen börjat med körkortet, framsteg! känns himla bra.

 

En annan sak är att träningen bara gå bättre och bättre, så glad över det! Just nu kör jag stenhårt på kondition, enbart kondition. känner att jag vill ha en god grundkondition innan jag går vidare till styrketräning, så nu och några månader framöver är jag och löpbandet bff. Det är så himla kul med resultat. Det började med 20 minuter på löpbandet där 10 minuter var gå, och då var jag DÖD efter det. Nu kör jag utan problem 20-25 minuter (varierar lite). och det är ju egentligen inte bra det heller, but still, det är FRAMSTEG, och det är som att kasta bensin i eld, det får mig att brinna ännu mer, satsa hårdare och puscha mig till nya gränser.