.

om mindre än två veckor går flyttlasset till Öjebyn. Öjebyn... Får sån jävla ångest när jag hör det det. Jag.Ska.Flytta.Dit.

 

Jag brottas med mina egna tankar. Ja, jag vill flytta dit. Eftersom jag behöver ett hem, ett ställe som är mitt. Ett ställe som jag kan ta det lugnt i. Eget ansvar. Ett hem, där alla mina grejer inte är i sopsäckar och flyttkartonger. Där ingen skriker på mig.

 

Nej, nej, nej, nej. Jag vill inte flytta till den blindtarmen, för jag ser inget liv eller framtid där. Jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag flyttar dit, jag är rädd för att bli isolerad. Jag har inget jobb där, inga vänner, och främst.. Ingen familj.

 

Är det normalt att ha en sånhär ångest över att flytta? Varför känns det som alla val är så himla svåra? Jag känner mig värdelös och kass, för att jag ser allt som hinder isället för fördel, och för att jag alltid väljer den enklaste vägen.

 

/ avreagerar