.

Att ha levt med ett dolt handikapp större delen av sitt liv, helt i onödan

Kategori: Allmänt

Som jag har nämt tidigare så har jag problem med mina trumhinnor. Efter några öronimflamationer som jag hade som liten så har jag haft ett ständigt krasselljud i mina öron, något som stundvis har varit otroligt jobbigt och påfrestande, speciellt när jag vart förkyld. I vanliga fall har det varit överkomligt, det har liksom blivit en del av mig. Men så fort jag har blivit minsta förkyld ökade problemen jättemycket, det lät högre och mycket. mycket mer. tilloch med andra kunde höra dom om dom lyssnade mot mitt huvud, och då hörde dom inte ens en bråkdel av det jag hörde i skallen. Det allra värsta för mig med att bli förkyld har aldrig varit att det är jobbigt att hosta eller så, utan jag har alltid vetat att mina trumhinnor kommer leva ett eget jävla liv som innebär svårt att sova delux.
 
Även min balans har påverkats av detta, jag har svårt att stå still rakt upprätt, jag har lät för att bara tippa och jag lutar mig ofta mot väggar och sånt istället för att stå själv.
 
Jag har pga. detta haft svårt att koncentrara mig och uppfatta vad folk sagt, för mitt i deras meningar har jag hört KRASCH KRASCH. Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har sagt "va??" pga. det.
 

I alla år har folk sagt till mig att "det går över", "du är påväg att bli sjuk, ta på en mössa så löser allt sig" yada yada. Tillslut blev jag trött på att ränna till skolsystern för det enda hon hade att säga var att jag inbillar mig. (din jävla kossa)
 
Så jag har gått år ut och år in och trott att det är som vanlig tinnitus, något som inte går att göra något åt.
 
Varje gång jag har blivit förkyld har jag lovat mig själv dyrt och heligt att när jag blir frisk så måste jag kolla upp det här. Men ni vet hur det är, saker blir lite bättre och man skjuter på det.
 
Förra veckan blev jag trött på mig själv, trött på att jag bara skjuter upp saker och ting. Saker som gör mig illa. Så jag ringde till vårdcentralen och fick en tid, en vecka senare.
 
Idag var det dags. Jag for dit utan några som helst förhoppningar på att det gick att rätta till, utan jag ville mest ha det svart på vitt, att det var något jag skulle tvingas acceptera och leva med. Det var ju de alla hade lärt mig hittills.
 
Doktorn kikade i mina öron och såg snabbt att mina trumhinnor gick inåt iställer för utåt. Jag höll på att pinka på mig, han såg vad felet var! Ni anar inte känslan av att tillslut få bekräftelse, nån som säger annat än att det är inbillning.
 
Jag förstod inte så mycket av det han beskrev. Men mycket riktigt så berodde det på att jag hade haft öroninflamation som liten. Han berättade att eftersom den går inåt isället för utåt så bildad det ett undertryck i örontrumpeten, och det är därför det krasslar. Detta + att jag har.. eh få se nu.. Trånga gångar mellan näsan och öronen , vilket inte gör saken bättre. Han upptäckte även att jag har en polyp i vänsta näsgång, och den jävlen har troligtvis suttit där och ruttnat i flera år och gjort att jag har haft lite svårare att andas genom näsan (andas alltid genom munnen, förstår varför nu) Snott luktsinne har den också gjort men det gör inget eftersom den enda lukt jag i princip är i kontakt med är Emils fisar och dom vill man känna av så lite som möjligt :) läs mer om polyper här , orkar inte förklara vad det är för jag vet knappt själv :)
 
Behandling då. JA, för det går nämligen att behandla. Höll på att börja grina när han berättade de. Den är så enkel som att jag ska knarka kortisonspray i några månader, och det ska då behandla både polypen och mina ihopsjunkna trumhinnor. Blir det inte bättre så kanske det blir tal om operation men förhoppningsvis så ska det inte behövas.
 
Min glädje går inte att beskriva, jag är SÅ GLAD över att det finns en behandling, för jag trodde verkligen inte det. Samtidigt är jag såklart bitter. Tanken av att jag har gått i alla år med detta problem, som har påverkat mig så pass mycket som det faktiskt har gjort, när det fanns en så enkel lösning på det, men som jag inte fick ta del av eftersom ingen vuxen trodde mig. Tvi dom.
 
Men jag är så glad så ni anar inte. Nu kan jag bara vänta och hoppas på resultat. Är nästan lite rädd. Hur låter världen utan krassel i skallen? Det känns nästan lite kusligt men jag antar , att om jag kunde vänja mig vid ett liv med krassel, så kan jag även lära mig ett liv utan. Jag längtar!
 

Kommentarer

  • Hanna säger:

    Men gud! Skönt att det löst sig. Hoppas du slipper operation. :) Kram!

    Svar: hoppas jag med verkligen :) tack för din omtanke ! puss puss <3
    Rebecca

    2012-11-06 | 16:29:35
    Bloggadress: http://hawnah.blogg.se

Kommentera inlägget här: