.

Hej! är ni också arbets och sysslorlös?  så jäääävla tråkigt. Alla dagar ser likadana ut; man vaknar, äter, bajsar, kollar på tv och sen sover man, kul. Jag kan inte minnas när jag senaste kände känslan av "äntligen helg!!!" eller "äntligen ledig!!"

Jag har nog någon form av bokstavskombination (snarare hela alfabetet! haha skitkul) Nej men, jag blir rätt fort rastlös. Jag hatar att sitta still, vänta och tänka. Jag vill hålla igång , göra flera saker samtidigt, känna att jag gör nytta. Inte sitta still på en stol och vänta som en annan filur. Tråååkigt.

Pojkvännen är i kiruna med sin familj och hälsar på nära och kära. Nog för att jag saknar honom, vi umgås ju i princip bara på helgerna, men ibland så önskar jag att han åkte dit oftare. För, han har något som jag inte längre har men något som jag en gång i tiden hade: han har sin mormor boende på ett äldreboende (eller vård och omsorgsboende som det heter numer, om man ska vara politiskt korrekt)

Man ska vara rädd om sina gamla vänner. Jag kommer ångra i resten av mitt liv att jag inte tog vara på tiden med min mormor och farmor.

I och försig så är dom inte döda. Eller egentligen så är dom de, men det känns inte som det. Jag har varti med tidigare om dödsfall och det känns i hjärtat när någon dör, men den känslan har jag inte för mormor och farmor. Dom känns fortfarande så levande, så nära och så närvarande. Tanken slår mig ofta " DE ska jag ringa och berätta till farmor" men en halv sekund senare kommer jag på att det inte är riktigt så enkelt. Jag önskar att det fanns en telefon i himmelen. En gång drömde jag att jag prataded med farmor i telefon. Hon berättade hur vackert det var i himmelen, att hon var frisk och att hon hade en egen trädgårg med blommor. Det var bland de vackraste jag någonsin har drömt och det känns som att det inte bara bara var en dröm utan att hon faktiskt ville berätta det för mig , att hon mår bra.

Idag var det en otroligt vacker dag. Solen lös och det var bara -4. Jag promenerade hem från Emil, och mellan hertsön och örnäset är det en kyrkogård där mormor har sin grav. de flesta gravar var helt igensnöade, där ibland mormors. Jag skottade fram den för hand, sen satt jag där och bara var. Jag tycker synd om anhöriga som inte har en grav att gå till, farmor är kremerad och spridd för vinden och jag känner mig smått vilsen när jag är i minneslunden för att tända ljus. Det är liksom inte som bara hennes utan även alla andras ställe.


Efter att ha jobbat med äldre i somras så har jag fått sån otrolig respekt för dem. man SKA ha respekt för äldre, de är dom som har skapat det samhälle vi lever i nu och vi har så himla mycket att lära av dem. Alla har en egen historia och dom har levt ett långt liv.